Hur det började
Hur blev det att jag började släktforska? Säkerligen får du 50 olika svar om du frågar 50 personer.
Här berättar jag om mina första stapplande steg som släktforskare som började år 2021. Jag hoppas ni får lite tips och även att ni får läsa att ibland kan man ha tur också.
Här är första delen på min resa som släktforskare. Nöjsam läsning.
Att så ett frö
I skolan var ju det här med historia nåt nödvändigt ont. Vem bryr sig om gamla kungar, drottningar och krig. Men som med många andra så har intresset växt med åren. Att se dokumentärer av kungar och andra prominenta herrar brukar jag sällan missa. Såklart missar jag inte drottningar och andra kvinnor som gjort avtryck i historien.
Min far dog 2017 och de sista åren släktforskade han. Då för ungefär 10 år sedan hade jag egentligen inget som helst intresse av släktforskning. Han berättade väldigt lite om sin forskning, å andra sidan jag frågade väldigt lite.
Inte kändes det intressant de gånger han nämnde sina kusiner. Särskilt minns jag hans första bil, en IFA. Jag minns så väl hur jag tänkte då ”å nej inte nu igen”. Men ni skall veta vad jag ångrar min inställning. Efter att han dog har jag tusen frågor till honom.
Fröet till min släktforskningsresa började nog när vi pratade om att jag skulle intervjua honom angående hans liv och leverne. Jag kände att det här ska bli intressant. Visst visste jag lite grand om hans liv men nu skulle jag få reda på så mycket mer. Jag plitade ner ett gäng frågor, det slutade med ca 10 stycken A4-sidor. Vi började med hans liv som barn och vid den andra sittningen var vi framme vid hans ungdomsår. Han hade bråttom där för han började prata om när han träffade min mamma. Jag stoppade honom för jag ville ta det i kronologisk ordning.
Tyvärr blev det bara dessa två sittningar då han blev sjuk och även att hans minne försämrades. Han var egentligen i hyfsat skick så vi hade gott kunnat fortsätta. Och visst ångrade jag att jag inte tog tag i det igen. Fast mest ångrade jag att jag avbröt honom. Visst visste jag i stort när och var de träffades men nu kommer jag aldrig att få veta detaljerna eller vad han kände när de träffades.
Efteråt har jag läst att när man gör dylika intervjuer så skall man i möjligaste mån inte avbryta. Man skall låta de berätta ur hjärtat. Till slut blir det mer av ett samtal än en intervju. Man kan ju alltid gå tillbaka till sina frågor senare.
Se där en läropeng
Inledande tankar
Efter att pappa hade gått bort så började jag titta på hans material. Han började precis som de flesta, med papper, penna och pärmar. Jag kunde se ganska snabbt att det var mest från hans egna sida av min släkt. Jag minns att han pratade om Geni och att han använde den plattformen för sin forskning. Jag blev imponerad av alla namn och hur mycket som hade fått fram och matat in. Jag såg ett flertal namn på äldre släktingar som jag inte kände till.
Jag såg att han hade lite material om min mamma också. Min mammas sida intresserade mig mest för jag visste egentligen ingenting om den sidan av släkten. Visst vi hade träffat mormor ett flertal gånger men så mycket mer visste jag inte.
Jag kunde även se att han hade varit i kontakt med en kille från USA. Konstigt tänkte jag att han inte sagt nåt. Han kan ju ingen engelska överhuvudtaget. Jag blev väldigt nyfiken och exalterad. Kan det vara möjligt; har vi släktingar i USA. Men raskt såg jag att han var 9-männing eller liknade så det var ju trist, minns jag.
Vidare kommer jag ihåg att jag började gå så lång tillbaka i tiden som jag bara kunde se. Jag hade ju hört att tillbaka till 1500-talet kunde man hitta anor (fast det ordet kände jag knappt till då). Jag minns att jag såg att vi var släkt med en herre vid namn Folke Filbyter. Någon ”gammal gubbe” från 1400-talet eller när det nu var. Han tillhörde Bilbo släkten men coolt, den hade jag hört talas om. Folke Filbyter står staty i Linköping sittande på en häst.
Jag lanserade idén om att jag skulle skicka mail till mina släktingar angående der jag hittar. Jag kallade konceptet för ”ättlingsnytt”. Jag letade och hittade några till liknande grejer och skickade två ättlingsnytt till.
Senare började jag googla på t.ex. Filbyter. Man tror att han tillhörde Bjälbo släktet som dog ut i slutet på 1300-talet. Samma sak med några till saker som inte gick att verifiera.
Mina inledande tappra insatser i världen av släktforskning hade fått sig en rejäl törn.
Vändningen
Nåja jag slickade mina sår rätt snart. Jag visste att mamma hade bott i Tallberg norr om Vännäs utanför Umeå. Jag tog med mig min mamma och åkte, på vinst och förlust, till de trakterna. Jag hade ju aldrig varit där och jag kan ju alltid bekanta mig med miljön och även titta på hennes skola, om den nu står kvar. Visst har jag sett foton när jag var 1,5 år gammal då vi firade jul där. Men jag har inte ägnat en tanke åt det.
Men bra, skolan fanns kvar, mamma kände igen den direkt. Jag började tittade mig runt och i ett hus bredvid skolan ser jag en gammal dam potandes i trädgården. Jag minns att jag tvekade för en sekund men jag samlade mod och gick fram till henne. Jag tänkte att har jag nu åkt 30 mil så vore det ju korkat att inte fråga i alla fall. Hon bor ju vid skolan så hon borde ju veta någonting i alla fall.
Å döm om min förvåning. Hon hade mycket att berätta. Det visade sig att hon var två år yngre än mamma. Hon minns mycket väl min mamma, för nästan 70 år sedan, otroligt. Hon berättade att de båda gick i denna skola även om den har byggts ut lite på senare tid. Inte nog med det, hon är väldigt intresserad av byarna i och omkring Tväråbäck. Hon hade pärmvis med fakta om varenda by i trakten. Min mormors gamla grannar i Tallberg hade hon full koll på.
Senare ringde hon en väninna, en klasskompis till mamma. Jag kontaktade henne och hon kunde fylla på med mer information. Jag minns att jag senare tänkte ”tänk om hon inte hade stått och potat i trädgårn…”
Nu var jag eld och lågor. Fantastiskt vad jag fått reda på mycket bara på denna korta stund. Jag minns att jag tänkte att jag ska fokusera på att prata med äldre släktingar. Anorna i kyrkböckerna finns kvar, dom hinner jag gräva ner mig i senare.
Börjar komma igång
Jag började titta i Geni igen där pappa hade registrera många anor. Jag koncentrerade mig på min mammas sida och 2-3 generationer bakåt i tiden. Jag började skriva upp de levande ättlingar som fanns där bl.a. hennes kusiner. Mitt mål var ju att intervjua dessa så länge de lever och har hälsan i behåll.
Jag älskar OneNote en produkt från Microsoft. Med den kan man samla tankar, anteckningar, bilder och länkar. Använder man molnet som lagringsmedia så synkas det man sparar till andra enheter. Tex. kan man då sitta på bussen eller i väntrummet och fortsätta att skriva, anteckna en ny idé med hjälp av telefonen eller paddan. Här började jag skriva upp släktingar och anor där. I en del samlade jag fakta när de var född, död osv och i en annan del skrev jag anteckningar.
Jag beslutade mig också för att köpa en videokamera. Jag kände efter att ha pratat med den gamla damen vid skolan att jag minns långt ifrån allt hon sa. När jag var på en av mina otaliga resor upp till mamma i Luleå, stannade jag till i Umeåtrakten för att testa min nya investering.
Det var släktingar på pappas sida som jag inte hade träffat på sådär 45 år. Nåja det var ju ytterligare ett misstag, att spela in vårat samtal. I och med att jag spelade in var de lite återhållsamma. Såklart skulle jag ha börjat med att helt enkelt besöka dem. Att man börjar snacka förutsättningslöst och allmänt om gamla tider och minnen. Senare kan man återkomma och göra en regelrätt intervju.
Jaha, bara att lägga misstaget i ryggsäcken bland alla de andra misstagen. Nu var det ju inte så illa. Då de är betydligt äldre än jag så fick jag reda på en hel del ändå. Händelser och människor i och omkring min farfar och farmor hem i Åbyn utanför Burträsk.
Senare har jag kommit på att om inte videokameran är med så fungerar en ”inspelarapp” i en smart phone lika bra. Förutom att man inte få med intervjuoffret på bild.
Fortsättning följer…
farsan släktforskade bla bla